
och i vårt land så får man inte vara förmer
det här är sverige, snälla gråt när ingen ser
det finns inga ord för det på det här jävla språket




allt känns som en grå sörja numera, något kallt obehagligt som rinner längs ryggen och får mig att känna obehag. som sakta tar tag om kroppen när man minst anar det. jag känner mig ostimulerad och som en repad skiva. irriterad på mig, för jag är den enda som kan ändra på det. jag blir rädd att jag inte kommer att klara av livet när jag inte ens kan klara av mina läxor. när jag är så jävla lat. allt ligger i mina händer. jag har allt i dem. men jag slänger bort det. jag orkar inte. och jag har ingen anlednig att slänga bort det. jag är rädd för mig själv.
rädsla.
